Muralmålning från Åbo slott 1500-tal. Foto Tommy Sörstrand.

Nordiska Korståg sanktionerade av Påven

I norra Europa genomfördes under medeltiden ett antal organiserade attacker mot hedniska grannar till Danmark och Sverige, sanktionerade av Påven. Vissa av dessa sågs som korståg redan under medeltiden, medan andra, främst de Svenska inriktade mot Finland, troligen inte betraktades som officiella korståg, även om Svensk historieskrivning spritt uppfattningen att syftet med Erik den heliges invasion av Finland var att Kristna hedningarna och försvara korset. De första av påvestolen sanktionerade heliga krigen i Norden var de som Eugenius III sanktionerade i samband med att andra korståget utlystes 1145. Dessa riktade sig främst mot Venderna*. De Skandinaviska länderna i samarbete med de Tyska riddarordrarna hade emellertid redan tidigare försökt lägga under sig sina hedniska grannar.

*En samling slaviska icke Kristna folkgrupper som från folkvandringstiden 400-500-tal befolkade områdena mellan floderna Elbe och Saale i väster och Oder i öster.

Åbo domkyrka från 1236 och staty över Mikael Agricola biskop 1554-1557 i Åbo stift. Foto Tommy Sörstrand

Under 1150-talet skall enligt legenden Erik den helige och Biskop Henrik ha lett ett korståg mot nuvarande Finland. Idag betvivlar man att det alls ägt rum i form av ett regelrätt korståg då det saknas belägg för det i samtida källor, däremot är det troligt att det vid denna tid genomfördes militära expeditioner från Svenskt håll, vilka småningom ledde till att nuvarande Finland inlemmades i det Svenska Riket.

Senare kom även Tavastland att löst inlemmas i det Svenska Riket, dock snarare genom att frivilligt knytas till den Svenska Kungen än genom erövring. Tavasterna befann sig närmare Ryssland än befolkningen i nuvarande Finland, och utsattes därmed även för påtryckningar från Ryssarna. Under slutet av 1220-talet början av 1230-talet etablerades en Katolsk kyrklig närvaro i området under Biskop Thomas och i mitten av 1230-talet avföll Tavasterna, påverkade Ryssarna, vilket ledde till att Påven Gregorius IX 1237 kallade till ett korståg mot dem. Ett brev skrivet 1237 av Gregorius IX finns bevarat i Svenskt Diplomatarium.

Påven Gregorius IX till Ärkebiskopen i Uppsala och hans suffraganer
rörande förhållandena i Tavastland:

Påven har hört att många Tavastlänningar har avfallit från Kristendomen och nu förföljer de troende bland annat genom att offra dem till demoner, lemlästa dem, bränna dem på bål och sticka ut ögonen på deras präster och han uppmanar nu adressaterna att förmå människor i sitt land att dra ut på korståg mot dessa hedningar och utlovar syndaförlåtelse och samma immunitet, som för korstågsfarare till det heliga landet, för dem som gör detta.

Karta över Rus, Kievriket 1054-1132. Hämtad från Wikipedia.

Enligt Erikskrönikan skall ett fälttåg ha genomförts, men först mot slutet av 1240-talet. Det är dock troligt att denna fått kronologin fel och att expeditionen genomfördes ett decennium tidigare, och att detta därför är det första belagda korståget norr om Finska viken. Under 1240 genomfördes sedan en attack av de Katolska makterna mot det Ortodoxa Novgorods domäner. En Svensk armé besegrades av den Novgorodiske prinsen Alexander Nevskij i slaget vid Neva 1240. Tyskar och Danskar hade i början stora framgångar och kunde besätta stora delar av Ingermanland. Efter det så kallade Slaget på Isen, på sjön Peipus, 1242, kunde dock Novogorod återta vad som gått förlorat, och när allt tumult lagt sig var läget närmast status quo.

Ett och ett halvt decennium senare gjordes ett nytt, halvhjärtat försök. Tiden var annars ganska lugn, med få stridigheter mellan Katoliker och Ortodoxa, men Påven Alexander IV beordrade ändå ett korståg med förevändningen att Kristna hedningar öster om Narvafloden, trots att majoriteten av befolkning redan var omvända, men bekände sig till den Ortodoxa läran. Troligt är att Birger jarl ivrade för korståget, men det Svenska gensvaret blev ändå svagt och även om de for över till området och började anlägga en stad, Tavastehus, blev resultatet inte bestående och det var först på 1270-talet som Birger Jarl kunde slutföra byggandet av borgarna Tavastehus slott och Åbo slott.

Åbo slott från 1200-talet. Foto Tommy Sörstrand.

I början på 1340-talet var läget i Norden ovanligt lugnt: Sverige, Norge och Skåne var alla delar av en personalunion under Magnus Eriksson, och fred rådde med Danmark. Samtidigt rådde inre splittring i Novgorod, som dessutom ansattes av yttre fiender och hade frostiga relationer med sina allierade. Heliga Birgitta framträtt i Sverige och predikat korståg mot det Ortodoxa Rus, Ryssland. 1348 inleddes det hela, genom att Magnus försökte omvända Ryssarna med hot om krig om de vägrade. De vägrade och kriget inleddes. Svenskarna lyckades inta Nöteborg, och Magnus återvände hem. Eftersom inga förstärkningar sändes till borgens hjälp kunde dock Ryssarna snart återta den. Under andra halvan av 1348 och första halvan av 1349 höll sig Magnus märkligt passiv, kanske då han trodde att Novogoroderna var beredda att förhandla, kanske för att hans ekonomi var för ansträngd. Att inget skedde hösten 1349 kan däremot lätt förklaras med ett enda ord, Pest. Under 1349 och 1350 drabbade denna farsot Norden och stora delar av befolkningen avled. Kriget blev nu omöjligt att fortsätta i samma skala. Försök att sätta Novgoord i blockad gjordes men misslyckades, och Novgoroderna plundrade i Finland. Magnus lyckades få Påven att utlysa korståg och beordra Kristna att främja detta, men trots att kontanta medel insamlades var entusiasmen så låg att kriget inte kunde fortsätta, och det avslutades i praktiken 1351.